”Jag hänger nu upp och ner, och nu … gulp … svalde jag upp i magen. UPP i magen, hur förklarar du det, hörru du?”
Jan Bergquist, i SvT:s 70-talsserie Kroppen. Klicka för Youtube-upplaga.
Du som vill gissa min ålder får ledtråden att mina första insikter om människokroppen kom från Jan Bergquists sjuttiotalsbarnprogram Kroppen. Idag studsar jag lite på klassymboliken som används för att skapa den bildade magisterns motpol Kalle – egentligen spelad av samma Jan men iscensatt utan hornbågsglasögon. Kalle är istället prydd i keps och hängslen och talar ohyfsad, utpräglad stockholmska.
Men den här texten handlar om att det är Kalle som är förutsättningen för Jan som vi känner honom. Och om att det är du och jag som måste vara Kalle när vi intervjuar nyckelmedarbetare om hur deras processer på jobbet ser ut. Nja, kanske inte med hängslen och keps och ”hörru du”. Men definitivt med våra rutiga byxors fickor fulla av ”hur förklarar du det”-kulor. Det är så vi får våra intervjupersoner att glänsa. Och våra tittare att slappna av.
I frågeställarrollen får du gärna spela lite extra okunnig, osäker och tafflig, åtminstone till en början. När du får bekräftelser från din intervjuperson – ”jodå, det där klarade du ju fint” – så går den bekräftelsen också in i hjärtat hos din publik. Tittaren identifierar sig med dig i er gemensamma kunskapsjakt.
Hugg som en femåring på alla ord med oklar innebörd. Man skulle kunna tänka sig att intervjupersoner känner sig ifrågasatta och jagade, men de flesta blir snarare positivt överraskade när de hör sig själva formulera sina insikter i helt nya, mer begripliga ord. De blir stolta när du hjälper dem att låta kloka och genomtänkta. Sök hela tiden konkretiseringar, preciseringar, förklaringar …
• ”Och när du säger social kompetens, vad är det du tänker på då?”
• ”Och när du säger ’kopplingen’, är det då samma sak som ’växellådan’ som du pratade om förut, eller är det olika saker?”
• ”Vad har du där för något, det ser ut lite som en smörgåsgrill?”
• ”Kan du visa igen hur du gjorde det där? Är det inte svårt?”
Ingen fråga är väl som omskämtad som sportjournalistikens ständiga ”Hur känns det?”. Men i vissa sammanhang är upplevelsefrågorna perfekta komplement till sakfrågorna, inte minst när en film också syftar till inspiration och identifikation med en förebild. Även här kan du bre på lite egen tafflighet efter tycke och smak: ”Tycker du inte att det känns läskigt att tala inför så många personer? Jag skulle ha blivit nervös.”
Låt oss inte heller glömma den dummaste men kanske allra effektivaste frågan av alla: reporterns tystnad. Den leder ofta till att intervjupersonen spontant förklarar och fördjupar sitt senaste resonemang. (Notera att frågorna är i stort sett lika viktiga även om du planerar att klippa bort dem ur din slutliga video.)
När vi gör instruktionsfilmer måste vi spela Kalles roll. (Klicka för att se scenen på Youtube.)
I komiska sketcher syns ofta en ”straight guy”, den vanliga killen som med rätt tajming lägger upp bollen för den roliga killens humorsmashar. (Ja, i komedi är de ju oftast killar, bevars.) Är det kanske en motsvarande figur som vi behöver även i vår pedagogiska kommunikation? En person som formulerar de okunniga frågorna som vår elev kanske skulle dra sig för att ställa (och verkligen inte kan ställa i stunden när materialet är inspelat).
I början av 2001, nu sexton år sedan, skrev jag en artikel om distansundervisning för Ny Teknik, med rubriken ”Gamla utbildningsidéer blir som nya”. E-lärande hade nyligen kommit igång, och jag hade ringt professor Börje Holmberg – expert på distansundervisningsmetodik, och tidigare vd för ärevördiga distansutbildningsinstitutet Hermods innan det i sin klassiska skepnad gick i sank i mitten av 1970-talet. Han berättade om nödvändigheten av vad han kallade ett didaktiskt samtal, eller på engelska teaching-learning conversation.
– När du inte ser den studerande måste du simulera ett samtal. Själva framställningen av kursboken kan inte vara en handbok. Man måste vara resonerande, sade Börje Holmberg då.
Och jag minns att jag kom att tänka på Kalle den gången också.
